”Akupunktur fungerar – men effekten är lika bra med eller utan nålstick” inleder ett pressmeddelande som påannonserar en doktorsavhandling vid Linköpings Universitet.
Avhandlingen inbegriper studier där ”riktig” akupunktur jämförts med bluffakupunktur, en procedur där teleskopiska trubbiga nålar som aldrig penetrerar huden används. Att det kan lura patienten visar det faktum att 81% av de som fick bluffakupunktur trodde de fick riktig akupunktur. Studien ämnade att undersöka akupunkturens förmåga att behandla illamående hos patienter som genomgår strålbehandling. Resultatet visade att både den riktiga akupunkturen och bluffakupunkturen hjälpte mot illamåendet, lika mycket.
På detta resultat sätter de alltså orden att akupunktur fungerar. De resonerar som så att det är själva proceduren, omhändertagandet, som får patienten att må bättre. Visst, så är det nog. Det är välkänt att ett patient normalt upplever förbättring enbart genom vetskapen att delta i en behandlingsstudie, ännu mer om patienten tror på behandlingens effektivitet. En placebo-effekt. Så att akupunkturen, både riktig och bluff, gav effekt borde inte förvåna någon (de allra flesta i studien trodde redan i förväg att akupunkturen skulle hjälpa dem).
Men är det då vettigt att tolka resultaten på viset som pressmeddelandet uttrycker? Resultaten borde istället tolkas som så att akupunktur inte har någon effekt på illamåendet hos patienter som undergår strålbehandling. För akupunktur är väl trots allt när nålar penetrerar huden på vissa definierade platser på kroppen?
Tänk er en hypotetisk läkemedelsstudie, där en ny substans mot värk testas. Substansen värkuslindrus testas i en blindad randomiserad klinisk studie. Hälften av deltagarna får värkuslindrus, andra hälften får placebopreparat, sockerpiller. När studien är genomförd och resultaten analyseras visar det sig att både värkuslindrus-gruppen och placebo-gruppen upplevt lika mycket värklindring under studiens gång, jämfört med de som inte fått någon behandling alls. Universitetet blir eggade av resultaten och släpper ett pressmeddelande som berättar att värkus-lindrus hjälper mot värk…? (men att det inte spelar någon roll om substansen verkligen finns i pillret eller inte).
Den tolkningen av resultat från en ordinär läkemedelsstudie har jag aldrig sett.
Studiemetoden i avhandlingen och exemplet syftar till att testa vad man tror är den effektgivande komponenten i en behandling. Alla variabler utom ”den aktiva substansen” i behandlingen hålls konstanta mellan grupperna. Linköpingsforskarna tog bort nålsticken mellan grupperna, de tog bort akupunkturen ur akupunkturen. Därför blir det knasigt meddela att akupunktur fungerar.
En liten sak bråka om kan tyckas, men det är inte första gången negativa akupunkturresultat liknande dessa förs fram med ett språk som antyder att akupunktur har faktisk verkan.
Jag har inte läst avhandlingens originalarbeten utan bara pressmeddelandet och den korta intervjun i DN, så jag reserverar mig för att forskarnas egna åsikter inte överrensstämmer med den som förmedlas.
Läs mer om akupunktur och placeboakupunktur på bloggen orsakverkan.
[via DN]
Publicerat av medvetenskap 
Det är ett ”shoe-fitting fluoroscope’, eller pedoskop. En mackapär som inte var helt ovanlig i skobutiker mellan 1930 och 1950 (dock inte i Sverige, men i övriga Europa och USA). Det var en sorts röntgenmaskin som användes för att se efter hur väl skor, ff a hos barn, satt. 
Trots att man sedan slutet av 20-talet känt till de skadliga effekterna radioaktivitet och röntgenstrålning förmedlade, främst genom 
