VitaePro – vilseledande marknadsföring?

28 januari, 2009

Knappast någon har väl undgått den intensiva televiserade marknadsföringen av antioxidantprodukten VitaePro. Jag har funderat ett tag på att blogga kring denna produkt, men skepsis.no upplyser om att en utmärkt insats redan är genomförd av den norske bloggaren Gunnar Roland Tjomlid.

Tjomlid har granskat VitaeLabs, företaget bakom VitaePro, produktpåståenden och konfronterat företaget. Han angriper många av de luddiga och svepande påståendena som de marknadsför sin produkt med, han frågar var de ”över 100 vetenskapliga studierna”  finns som kan ”bidra till att återställa energibalansen i cellerna och därmed stärka kroppen inifrån”(?).

På grund av uppmärksamheten i Norge har VitaeLabs granskats av norska motsvarigheten till Livsmedelsverket, eftersom VitaeLabs använde påståenden som kan klassas som medicinska (och eftersom det inte är klassat som ett läkemedel, utan kosttillskot, är detta förbjudet). Verket tvingade VitaeLabs att ändra i sin marknadsföring. RELIS, en norsk organisation för läkemedelsinformation, har också granskat VitaePro och påståenden som används i dess marknadsföring. De varnar för potentiella biverkningar och skriver att en balanserad kost täcker behovet av astaxanthin och att det inte finns grund för VitaeLabs påstående om att VitaePro är ett nödvändigt  tillskott för äldre människor.

Ikväll har också norska tv-programmet Forbrukerinspektørene (norska motsvarigheten till Plus) haft ett inslag om tillskottet.

Läs mer på norska bloggen Tjomlid:

VitaePro – villedende markedsføring
VitaeLab leter etter sin vitenskapelige dokumentasjon
Mattilsynet reagerer på VitaePros markedsføring
Mattilsynet slakter VitaeLab
VitaeLab innrømmer løgner om VitaePro
Muskler, ledd, astaxanthin og VitaePro
VitaePro slaktes av RELIS
(ett tips om du tycker norskan är besvärlig; använd Google Translate)

Det är ganska tydligt,  när jag läser på den svenska sidan, att preparatet försöker rida på detoxtrenden. ”VitaePro är hundra procent naturligt”, precis som flugsvamp, alltså. Angående biverkningar står det att vissa kan uppleva ”mörkare urin och en lös mage”, men detta säger VitaeLabs ska bero ”på att antioxidanterna har satt igång utrensningen av slaggprodukterna”. Knappast, istället är det troligt att urinen färgats av den i reklamen haussade antioxidanten astaxanthin, som finns i VitaePro. Astaxanthin har nämligen en väldigt kraftig färg (det används som färgämne i livsmedel). Men att du kanske bara betalat för att färga ditt kiss vill givetvis företaget inte berätta för dig.

VitaePro ska också kunna ”tas tillsammans med alla sorters läkemedel”. Men enligt RELIS granskning visar djurstudier att astaxanthin kan stimulera vissa enzym (CYP3A4 och CYP2B6) som omsätter läkemedel, om detta gäller även hos människan finns risk för otrevliga konsekvenser om tillskottet tas samtidigt som vissa läkemedel.

I Norge har alltså VitaeLabs fått utstå en hel del kritik och blivit föremål för granskning. Men i Sverige har det så vitt jag vet varit ganska tyst. Hittills, kanske smittar den norska debatten av sig.


Akupunktur och fejkakupunktur ger lika bra placeboeffekt?

22 januari, 2009

DN skrev igår om två nya Cochranesammanställningar. Båda granskar effektiviteten hos akupunkturbehandling, den ena i behandling av spänningshuvudvärk och den andra i förebyggande av migrän.

Spänningshuvudvärk? Migrän?

Sammanställningarna visar vad många redan visste efter att ha sett de enskilda studiernas resultat, nämligen att fejkakupunktur ger lika bra effekt som ‘riktig’ akupunktur, och att det heller inte spelar någon roll var nålarna placeras. Nålarna behöver inte placeras i punkter som enligt kinesiska sagor flödar av livsenergi. Nålarna som används för fejkakupunktur är vanligen konstruerade så att de inte penetrerar huden utan bara stöter emot den och ger en känsla oskiljbar från penetrerande nålar. Försöken kan dessutom vara utformade så att terapeuten inte ser eller märker skillnaden mellan äkta nålar och fejknålar, på så vis dubbelblindas behandlingen så att ‘experimenter bias‘ kan undvikas i större grad.

Men om fejkakupunktur är lika bra som riktigt akupunktur, går det då säga att den verkligen fungerar, att den har en ‘fysiologisk effekt’. Är det inte bara placebo, som verkar genom försökspersonens förväntningar på att få en behandling och ångestlindrandet detta kan ge (förresten, varför inte vända på det och säga att den nålstickande formen är fejk och att det är den som är lika bra som nålpickande-på-huden-akupunktur? Fejkformen bär ju dessutom garanterat med sig mindre risk för biverkningar, som exempelvis punkterad lunga, som har rapporterats).

DN skriver att de som fick akupunktur drabbades mer sällan av spänningshuvudvärk än de som fick värktabletter. Det stämmer inte, Cochranesammanställningen har ingen data som stödjer DNs påstående. Ingen studie som inkluderades i genomgången av akupunktur och spänningshuvudvärk jämförde nålstick med farmakologisk behandling.

Däremot visade datagenomgången av effekt på migrän att akupunktur i vissa studier verkade ge något bättre resultat än evidensbaserade läkemedel mot migrän. Läkemedel som i tidigare studier etablerats ha effekt bortom placebo. Det kan man tycka är ett starkt argument för att akupunktur, fejk eller ej, verkar bortom placebo. Eller?

Det finns några problem med studierna som jämfört akupunktur mot konventionell farmakologisk behandling. Det uppenbara är avsaknaden av blindning, lite svårt att hålla hemligt för patienten om denne får akupunktur eller piller va? Ett annat problem har med rekrytering att göra. Förmodligen har rekrytering i de här studierna  skett med hjälp av annonser som rubricerar studien som en akupunkturstudie, vilket ger ett visst urval av försökspersoner. Patienterna som ansöker om att få vara med är säkerligen nyfikna, förhoppningsfulla och positivt inställda till akupunktur. Kanske på grund av dåliga erfarenheter av tidigare läkemedelsbehandling; dålig effekt av dem och/eller besvärliga biverkningar. Om försökspersonerna sedan efter att ha inkluderats i studien lottas till kontrollgruppen, dvs läkemedelsbehandling, kan detta medföra en besvikelse och en låg förväntan på effekt, och av det följer en lägre rapporterad effekt (svagare placebo effekt, alltså). Att det förhåller sig på det viset skvallrar information från två av de studierna inkluderade i Cochranesammaställningen på. Där drog en betydlig del av försökspersonerna tillbaka sitt medgivande till att delta i studierna, och fler hoppade av senare under studiernas gång, när de lottats till läkemedelsbehandlings-gruppen. Det är tydligt att försökspersonerna föredrog och hoppades på akupunkturbehandling. Den här biasen skadar trovärdigheten i datat från jämförelsen mellan akupunktur och läkemedelsbehandling. När det gäller migrän får man inte glömma att den självrapporteras vilket gör att effekt är i högsta grad subjektivt, vilket gör den än mer påverkbar av faktorer som diskuterats ovan.

Om man antar att akupunktur verkar genom något som kan kallas placebo är det inte oförenligt med att akupunktur visar bättre resultat än andra placebobehandlingar. Studier på placebo visar att placeboeffekten är större ju mer komplex placebobehandlingen är. Akupunktur, fejk eller inte, är definitivt en mer komplex och mer omfattande process än att mumsa i sig ett sockerpiller. Därför bör det förväntas att placeboeffekten är större i en akupunkturbehandling än en i sockerpillerbehandling.

Att studier i olika länder visar på olika stora effekter av akupunktur är intressant. Då den strikta fysiologin inte skiljer sig mellan människor i olika länder indikerar det variation i ”placeboelement”. Jag skrev mer om detta när jag skrev om en Cochranegenomgång av Johannesört, som indikerade att tyskar tycktes få bättre effekt av örten. Där skrev jag också om Klaus Linde, som för båda de aktuella Cochranesammanställningarna är huvudförfattare.

Slutligen går det alltså fortfarande inte säga att akupunktur är mer än en intrikat placebobehandling, om man nu tycker det är en viktig distinktion att göra. Vissa menar att det är ointressant – huvudsaken att det ger effekt. Men jag tycker det öppnar farliga dörrar för charlataneri och är knepigt ur ett etiskt perspektiv.

Distinktionen var fundamental för den vetenskapsbaserade medicinens genombrott, och fortsätter vara så i den evidensbaserade medicinen.

Referenser
Linde et al. Acupuncture for tension-type headache. Cochrane Database of Systematic Reviews 2009, Issue 1.
Linde et al. Acupuncture for migraine prophylaxis. Cochrane Database of Systematic Reviews 2009, Issue 1.


Tre korta: Darwin, Wiseman och Jobs

15 januari, 2009

• 1809 föddes föddes Charles Darwin, evolutionsteorins fader. För att hedra detta 200-års jubiléum har medicintidsskriften The Lancet satt ihop ett specialnummer tillägnat Darwin och den vetenskapen han la grunden för. Darwin’s Gift kan du bläddra i här.

darwins-gift

• Richard Wiseman, trollkonstnär, författare och professor i psykologi är nu även bloggare. Följ hans blogg här. Han har även en populär YouTube-kanal med samma namn som en av hans böcker; Quirkology. Nedan ett klipp därifrån:

• Det har diskuterats mycket kring hälsan hos Apples VD Steve Jobs. För bara ungefär en vecka sedan meddelade han att hälsan var under kontroll, men igår meddelade Jobs att läget var knepigare än han trott och att  han sjukskriver sig fram till sommaren. Orsaken är inte offentlig men det spekuleras om att det är cancern som han opererades för 2004 som kommit tillbaka.
Att Jobs är en fan av alternativmedicin och kritisk till konventionell medicin har knappast främjat hans hälsa. När tumören i bukspottskörteln upptäcktes 2004 var läkarna ändå hoppfulla, om operationen skulle få göras omgående. Men Jobs var tveksam, istället för att lyssna på läkarna försökte han behandla sin cancer med ‘alternativa metoder’ (någon form av kostmetod, oklart vad). Efter 9 månader utan lycka gav Jobs med sig och lät sig opereras. Man kan spekulera om att hans hälsosituation varit bättre idag om han lyssnat på konventionella medicinare istället för alternativa.

Steve Jobs 2007 - hans taniga kropp satte igång spekulationer kring hans hälsa.


Akupunktur utan akupunktur fungerar mot illamående

17 december, 2008

Akupunktur fungerar – men effekten är lika bra med eller utan nålstick” inleder ett pressmeddelande som påannonserar en doktorsavhandling vid Linköpings Universitet.

Avhandlingen inbegriper studier där ‘riktig’ akupunktur jämförts med bluffakupunktur, en procedur där teleskopiska trubbiga nålar som aldrig penetrerar huden används. Att det kan lura patienten visar det faktum att 81% av de som fick bluffakupunktur trodde de fick riktig akupunktur. Studien ämnade att undersöka akupunkturens förmåga att behandla illamående hos patienter som genomgår strålbehandling. Resultatet visade att både den riktiga akupunkturen och bluffakupunkturen hjälpte mot illamåendet, lika mycket.

På detta resultat sätter de alltså orden att akupunktur fungerar. De resonerar som så att det är själva proceduren, omhändertagandet, som får patienten att må bättre. Visst, så är det nog. Det är välkänt att ett patient normalt upplever förbättring enbart genom vetskapen att delta i en behandlingsstudie, ännu mer om patienten tror på behandlingens effektivitet. En placebo-effekt. Så att akupunkturen, både riktig och bluff, gav effekt borde inte förvåna någon (de allra flesta i studien trodde redan i förväg att akupunkturen skulle hjälpa dem).Hardcore akupunktur (Pinhead, ur Hellraiser-filmerna)

Men är det då vettigt att tolka resultaten på viset som pressmeddelandet uttrycker? Resultaten borde istället tolkas som så att akupunktur inte har någon effekt på illamåendet hos patienter som undergår strålbehandling. För akupunktur är väl trots allt när nålar penetrerar huden på vissa definierade platser på kroppen?

Tänk er en hypotetisk läkemedelsstudie, där en ny substans mot värk testas. Substansen värkuslindrus testas i en blindad randomiserad klinisk studie. Hälften av deltagarna får värkuslindrus, andra hälften får placebopreparat, sockerpiller. När studien är genomförd och resultaten analyseras visar det sig att både värkuslindrus-gruppen och placebo-gruppen upplevt lika mycket värklindring under studiens gång, jämfört med de som inte fått någon behandling alls. Universitetet blir eggade av resultaten och släpper ett pressmeddelande som berättar att värkus-lindrus hjälper mot värk…? (men att det inte spelar någon roll om substansen verkligen finns i pillret eller inte).

Den tolkningen av resultat från en ordinär läkemedelsstudie har jag aldrig sett.

Studiemetoden i avhandlingen och exemplet syftar till att testa vad man tror är den effektgivande komponenten i en behandling. Alla variabler utom ‘den aktiva substansen’ i behandlingen hålls konstanta mellan grupperna.  Linköpingsforskarna tog bort nålsticken mellan grupperna, de tog bort akupunkturen ur akupunkturen. Därför blir det knasigt meddela att akupunktur fungerar.

En liten sak bråka om kan tyckas, men det är inte första gången negativa akupunkturresultat liknande dessa förs fram med ett språk som antyder att akupunktur har faktisk verkan.

Jag har inte läst avhandlingens originalarbeten utan bara pressmeddelandet och den korta intervjun i DN, så jag reserverar mig för att forskarnas egna åsikter inte överrensstämmer med den som förmedlas.

Läs mer om akupunktur och placeboakupunktur på bloggen orsakverkan.

[via DN]


Glöm Gingko Biloba – hjälper ej mot demens

20 november, 2008

Gingko Biloba (eller kinesiskt tempelträd) är i Sverige ett registrerat naturläkemedel och finns att köpa på apoteket. Medicinska bruket av örten har sitt ursprung i kinesisk medicintradition. Den moderna indikationen (främst minnesbesvär) har däremot sitt ursprung i Tyskland under 1900-talet.

Naturligt vis?

Trots att örten används flitigt hos dementa och de med milda minnesproblem finns det ingen god evidensbas för bruket. En del positiva studier finns, men de har varit små eller sponsrade av gingko-industrin. De större och mer väldesignade studierna har inte bidragit med övertygande bevis. 2007 sammanfattade Cochrane Collaboration evidensen för ginkgo dess påstådda effekt på kognition, deras slutsats var att bevisen inte var övertygande.

I senaste numret av the Journal of the American Medical Association (JAMA) publiceras den hittills största randomiserade kliniska studien av ginkgo som frågar sig om det förebygger demenssjukdom. Drygt tre tusen individer (som vid studiens start var icke-dementa, genomsnittsåldern var 79 år) hade ätit placebo-preparat eller ginkgo-preparat under sex års tid. Det forskarna primärt var intresserade av var huruvida det förebyggde demensutvecklande. Det gjorde det inte, det var till och med något fler i ginkgo-gruppen som drabbades (277 vs 246).

Bevis som stödjer användningen av detta naturliga preparat för att motverka minnesförsämring och demens saknas alltså fortfarande.

Läs publikationen i sin helhet här (pdf).

[AB]

Referens:
Dekosky et al. (for the Ginkgo Evaluation of Memory (GEM) Study Investigators). Ginkgo biloba for Prevention of Dementia: A Randomized Controlled Trial. JAMA. 2008 Nov 19;300(19):2253-2262.


Hur kinesisk är traditionell kinesisk medicin (TKM)?

29 oktober, 2008

För ungefär en vecka sedan skrev jag om akupunkturens historia och ålder. Bland de kinesiska medicintexter som finns bevarade är Gula Kejsarens klassiker om inre medicin (Huangdi Neijing) den viktigaste (också den första text som beskriver akupunkturen).

Paul Unschuld är en av världens främste expert på kinesisk medicinhistoria. Han har gjort observationer som tyder på att huvudfiguren i den Gula Kejsarens texter, Qi Bo, är ingen annan än den västerländske medicinens fader – Hippokrates. Exempelvis finns Qi Bo inte refererad i någon tidigare kinesisk mytologi eller historia, och även namnets kinesiska uttal antyder att det kan syfta på Hippokrates.

En annan historiker i ämnet, Dr Paul Buell, har noterat stora likheter inom örtmedicinska behandlingsbeskrivningar mellan kinesiska veterinärmedicinska texter och mycket äldre grekisk och romersk litteratur. En kinesisk text ska till och med ord för ord stämma överens med en mycket äldre byzantisk källa.

Även gemensamma punkter för ‘nålplacering’ och åderlåtning finns beskrivna i västerländska texter före de finns i någon bevarad kinesisk text.

Ska man tro dessa historiker har alltså mycket av traditionell kinesisk medicin sitt ursprung i väst. Det betyder då att vad vi idag kallar traditionell kinesisk medicin (TKM) inte alls är kinesisk i sitt ursprung. Att bland annat akupunkturen har sitt ursprung i väst.

[via Chinese Medicine, Paul Unschuld;  powerpoint Acupuncture: The Facts, Robert Imrie]


Akupunkturens historia och ålder

21 oktober, 2008

Akupunkturen sägs ofta ha en flertusenårig historia. Hur väl stämmer det med de tillgängliga bevisen?

De äldsta bevarade kinesiska medicintexterna härstammar från år 168 f. Kr (framgrävda 1973 ur Ma-wang-tui-gravarna). Dessa omfattande texter nämner ingenting om något som liknar akupunktur. I Shiji-texterna från år 90 f. Kr. används ordet zhen, enligt många syftar detta på akupunktur. Ordet är dock svårdefinerat, det tycks syfta på vad som helst som görs med ett vasst eller varmt föremål. Ordet zhen förekommer tre gånger i shiji-texterna, utan indikation på att det användes på specifika kroppspunkter eller för att påverka någon sorts chi eller livsenergi. Troligen syftar det istället på punktering av bölder eller åderlåtning.

Första gången akupunktur otvetydligt omnämns är i den Gula Kejsarens klassiker om inre medicin (Huangdi Neijing). Där beskrivs hur chi kan manipuleras genom att sticka nålar i kroppen. Överlevande exemplar av dessa texter går att datera till någonstans mellan femte och åttonde århundradet (däremot finns Gula kejsarens texter omnämnd i texter några hundra år äldre än så, men om dessa versioner beskrev akupunktur är okänt).

Trots att det ofta sägs att akupunkturen är flera tusen år gammal går det alltså inte med säkerhet påstå att akupunkturen är äldre än ca 1600 år.

Mer om akupunkturens historia i framtiden.

Uppdatering 29/10: Hur kinesisk är traditionell kinesisk medicin (TKM)?

[via Science-Based Medicine; powerpoint Acupuncture: The Facts, Robert Imrie; Trick or Treatment]


Johannesört hjälper mot djup depression, speciellt om du är tysk

15 oktober, 2008

Johannesört (Hypericum perforatum) tycks hjälpa mot milda till måttliga depressioner (även om en del större studier faktiskt inte visar på någon effekt). I media rapporteras nu att en tysk studie visar att örten även ska vara effektivt mot djupa depressioner [1], trots att tidigare studier visat på att den inte är speciellt effektiv i detta användningsområde. Johannesört ska enligt de tyska författarna vara lika effektivt som andra antidepressiva läkemedel, men med färre biverkningar. Studien är publicerad av the Cochrane Collaboration, en välrenommerad samarbetsorganisation som ägnar sig åt att göra systematiska sammanställningar av medicinska behandlingar (med systematisk sammanställningsartikel menas att man systematiskt och statistiskt har granskat en mängd andra studier och utifrån detta drar en slutsats).

Örten har använts som medicinalväxt i mer än 2000 år. De första som tros observerat någon sorts biologisk effekt var bönder som märkte att örten kunde förgifta betande boskap. Medicinmän har under historien använt örten mot en mängd olika tillstånd, mot mycket som vi idag vet att den inte är effektiv mot. Den första dokumentationen kring dess användning mot mentala tillstånd går att spåra till 1500-talsskrifter av Paracelsus.

Den nya studien är egentligen inte helt ny, utan en fjärde reviderad version av en studie påbörjad redan 1993 (uppdaterad allt eftersom nya studier har publicerats). Nu anser de att data visar att den har effekt bortom placebo även när den används för att behandla allvarliga depressioner. Men även om data visar på effektivitet finns ett problem, nämligen att tyska studier tenderar att visa bättre resultat jämfört med icke-tyska. Något som gör det svårt att dra helt säkra slutsatser.

Anledningen till att data från tyska studier visar på bättre effekt är svår att säkerställa. Rekryteringen av försökspersoner var överlag något olika mellan tyska studier och de studier gjorda i andra länder. I Tyskland skedde rekryteringen i huvudsak genom privata kliniker, vilket betyder att underlaget för rekrytering kanske inte representerar den normala patientpopulationen. I de övriga studierna skedde rekryteringen normalt i akademiska säten eller vanliga sjukhus. I Tyskland är också generellt acceptansen och tron på medicinalörter högre, hos både läkare och patienter, än vad den är i övriga Europa, något som kan introducera flera möjliga bias i forskningen. Johannesörtindustrin var också involverad något mer i tyska studier. Forskarna fann också att studier med bättre metodik visade på sämre effekt av johannesört, något som höjer varningsflagg (se nedan). Det kan också indikera publication bias, dvs att studier som visat på bra effekt tenderas att publiceras oftare än de som inte visar någon effekt.

Den ledande forskaren bakom den här sammanställningsstudien var Klaus Linde, professor vid centrat för komplementärmedicinsk forskning vid universitetet i München. Det kan vara värt att nämna lite om honom. Han är kanske mest känd för sina systematiska sammanställningsartiklar kring homeopati. 1997 publicerade Linde en väldigt uppmärksammad och kontroversiell artikel i the Lancet[2]. Kontroversiell för att denna genomgång av homeopatistudier drog slutsatsen att homeopatiska medel fungerade bättre än placebo. Den här slutsatsen medförde en väldigt kritisk granskning av Lindes artikel. Närmare analys visade att väldigt många av de studier som ingick i den här genomgången var av dålig kvalité, och att trenden var att de sämsta studierna visade bäst effekt och de kvalitativt bästa studierna inte visade någon effekt av homeopati (homeopatiförespråkarna fortsätter dock gärna vifta med denna studie från 1997). Med tiden tog Linde åt sig något av kritiken och i en ny studie publicerad 1999 erkände han åtminstone att den initiala studien överskattat effekten av homeopati [3]. Men han var alltså ovillig att helt avfärda homeopatin, och gör det fortfarande inte. En senare systematisk sammanställning i the Lancet, ledd av Aijing Shang, drog däremot slutsatsen att det inte fanns någon skillnad mellan placebo och homeopatiska effekter[4] (en artikel som Linde dock hade synpunkter på, framförda i ett brev till the Lancet[5]).

Att johannesört skulle kunna ha biologisk effekt är inte kontroversiellt på något vis (på det sätt som en  påstådd effekt av homeopati är). Många av de läkemedelssubstanserna som finns i mediciner har sitt ursprung i olika växter eller djur. Läkemedelsbolagen söker ofta igenom dessa i sin jakt på substanser. Substanser som uppvisar biologisk effekt kanske kan kopieras syntetiskt i labbet, odlas, eller vidareutvecklas till en ny substans med bättre effekt, som sedan lanseras som ett läkemedel. Naturläkemedel, med reell effekt, kan ses som orena och dåligt karaktäriserade läkemedel. Ofta känner man inte till vilken den aktiva substansen är, därför finns inte heller någon specificerad mängd aktiv substans i varje piller. Det kan variera mellan producent och batch beroende på odlingsförhållanden och andra omständigheter.

Just med johannesört är det viktigt påpeka att örten kan interagera med en mängd andra läkemedel. Anledningen är att örtens substanser stimulerar läkemedelsnedbrytande enzymer i levern. Exempelvis sänker johannesört blodkoncentrationen av läkemedelssubstansen warfarin (bl a i Waran) vilket ökar blodets tendens att koagulera, och därmed risken för blodproppsbildningar.

Mer forskning behövs innan alla frågetecken är uträtade och användningen av johannesört mot depressioner och framför allt djupa depressioner accepteras helt, vilket författarna till studien håller med om.
Eller så tolkar vi denna studies resultat som de är och konstaterar att johannesört hjälper mot allvarliga depressioner framför allt om patienten talar tyska.

Referenser:
1. Linde et al. St John’s wort for major depression. Cochrane Database Syst Rev. 2008 Oct 8;(4):CD000448. [länk]
2. Linde et al. Are the clinical effects of homeopathy placebo effects? A meta-analysis of placebo-controlled trials. Lancet. 1997 Sep 20;350(9081):834-43. Erratum in: Lancet 1998 Jan 17;351(9097):220.
[länk]
3. Linde et al. Impact of study quality on outcome in placebo-controlled trials of homeopathy. J Clin Epidemiol. 1999 Jul;52(7):631-6. [länk]
4. Shang et al. Are the clinical effects of homoeopathy placebo effects? Comparative study of placebo-controlled trials of homoeopathy and allopathy. Lancet. 2005 Aug 27-Sep 2;366(9487):726-32.
[länk]
5. Linde et al. Are the clinical effects of homoeopathy placebo effects? Lancet. 2005 Dec 17;366(9503):2081-2; author reply 2083-6. [länk]


Alternativmedicin under vetenskapens lupp

12 oktober, 2008

Simon Singh och Edzard Ernst har i dagarna besökt Sverige i samband svenska lanseringen av deras bok Salvekvick och kvacksalveri: Alternativmedicinen under luppen. Boken lanserades i början av året på originalspråket under namnet Trick or treatment: Alternative medicine on trial.

Simon Singh är framgångsrik brittisk författare av populärvetenskapliga böcker (Kodboken, Fermats gåta, Big Bang). Edzard Ernst är en tyskfödd föredetta homeopat som blev världens första professor inom komplementär medicin. Nu verksam i Storbritannien och har hittills publicerat över 700 artiklar i vetenskapliga tidsskrifter.

Jag läste den engelska utgåvan i våras. Boken består av sex stycken delar. Den första delen handlar om den evidensbaserade medicinens historia; hur den vetenskapliga metoden togs i bruk och hur den effektivt städade upp bland den då rådande ”medicinska” verksamheten. Just den här delen tycker jag är viktig eftersom den på ett lättförståeligt sätt belyser hur och varför den vetenskapliga metoden inom medicin är viktig, effektiv och framgångsrik.

Sedan följer fyra kapitel där fyra alternativa metoder behandlas; akupunktur, homeopati, kiropraktik och örtmedicin. I de kapitlen redovisas bakgrund och hävdade verkningsmekanismer för respektive behandlingsform, sedan granskas det dokumenterade underlaget för dem och slutligen konkluderar författarna om finns någon bevisad effekt eller inte.

Den sjätte delen av boken diskuterar huruvida sanningen är av någon betydelse eller inte. Om en behandling ger patienten en subjektivt upplevd hälsoförbättring, är det då fel att erbjuda den även när effekten till hundra procent beror på en placeboeffekt?

Boken har även ett appendix där en mängd andra alternativa modaliteter väldigt kort avhandlas.

Jag kan avslöja att de allra flesta metoder som granskas är helt och hållet bluff.

Sings och Ernsts bok kan klart rekommenderas. I alla fall för den som inte redan är väl insatta i de ämnen som avhandlas eftersom den då inte tillför några egentliga nyheter eller nya infallsvinklar. Personligen hade jag förhoppningar på att den skulle djupdyka lite mer i den medicinska litteraturen och mer i detalj argumentera kring bevisen. Men med tanke på målgrupp och målsättning är det nog klokt att författarna besparar läsarna detta och istället tar upp det väsentliga. Boken gör med sin klarsynta argumentation och sammanfattande karaktär troligen mest nytta hos de som inte redan har en klar uppfattning eller åsikt. Den gör knappast något för att omvända den djupt troende homeopaten, och den tillför heller inte så mycket till den redan pålästa homeopatikritikern. Förhoppningsvis kan den, framför allt genom del ett och sex, för dem som befinner sig mittemellan tillföra en verktygslåda för kritiskt tänkande. Så de sedan själva ganska bra kan filtrera igenom och ifrågasätta den alltjämt växande mängd av hälsopåståenden och alternativa terapiformer i dagens samhälle.

Jag avslutar med ett citat av JAMAs redaktör, George D. Lundgren:

There is no alternative medicine. There is only scientifically proven, evidence-based medicine supported by solid data or unproven medicine, for which scientific evidence is lacking. Whether a therapeutic practice is ”Eastern” or ”Western,” is unconventional or mainstream, or involves mind-body techniques or molecular genetics is largely irrelevant except for historical purposes and cultural interest.

Fler av bokens läsare som har synpunkter kring den?

Uppdatering 13/10: I nummer 144 av podcasten The Skeptics Guide to the Universe kan du lyssna till en intervju med Simon Singh angående denna bok. Rekommenderas. Intervjun finns här, och börjar ungefär 39 minuter in.

Läs mer om bokens innehåll och dess författare i DN (1, 2, 3, 4, 5). Hitta bästa pris på boken här. I AB (1, 2). SvD (1, 2).


Komplementär terapi och örtmedicin

11 oktober, 2008

[via cectic.com]


Alternativmedicinska ambulansen

24 september, 2008

Vissa människor förespråkar en större acceptans av alternativmedicin och integration av detta i den rådande evidensbaserade vården.

Vad skulle det få för konsekvenser på akutvården?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare