Ska det vara äkta vara?

Syftet med förra inlägget var inte att skrämma folk från att äta frukt, vilket de flesta förstod.

Syftet var flerfaldigt. Bland annat sätta igång funderationer kring innehållsförteckningar och vad som listas där. Somliga resonerar som så att ju färre antal ingredienser en innehållsförteckning listar, ju bättre mat är det. Varför skulle det vara så? Resoneras det likadant hemma vid spisen när de väljer ett recept?  Vidare är en innehållsförteckning strängt taget inte riktigt fullständig, då skulle mangon och de flesta andra livsmedel få tusentals substanser på förteckningen.

Förra inlägget handlade också om kemofobi. Alltså den oresonliga rädslan för allt som har ett ‘kemikaliskt namn’, eller anses vara en kemikalie (trots att allt egentligen är kemikalier). Vad gör sig bäst på en innehållsförteckning: askorbinsyra, c-vitamin eller E300? Egentligen ska det inte spela någon roll eftersom det är samma substans. Man kan undra varför c-vitamin väcker så olika känslor när det inte redovisas alls som innehåll i frukten men dyker upp som E300 i skinkan. E-nummerfobi kan nog sägas vara en form av kemofobi.

Varför demonifiera en hel grupp livsmedel, bara för att de benämns tillsats och tilldelats ett E-nummer? Se till den enskilda substansen istället för den heterogena grupp den dömts tillhöra. Vore det därför inte bättre att skippa E-numren och istället lista substansen vid namn? Men det menar E-jägarna är fusk och att vilseleda; antagligen för att det blir lite mer krävande identifiera föreställda hälsohaverister och att känslan av att ha kontroll förloras.

Naturligt är ett begrepp som ofta dyker upp i diskussioner kring livsmedel. För det första är det tveksamt vilket värde dikotomiseringen naturligt/onaturligt har i ett hälsoperspektiv egentligen (appeal to nature-fallacy). Sedan, vad är egentligen naturligt? Det som funnits i samma form i naturen i miljontals år? Det som vuxit i skogen i fritt? Det som vuxit i växthus under kontrollerade former? Det som vuxit i labbet? Det som är molekylärt identiskt med en substans som finns ute i naturen, men framställts i provrör? Är bananer naturliga trots att de är framtagna av människan genom genetiskt modifiering under tusentals år med hjälp av selektion och korsbefruktning? Detsamma gäller många av djuren vi äter.

Problemen som delar av befolkningen har med det ovan har även Citygross identifierat. I det ser de tillfället att locka kundernas pengar till sig. I ett samarbete med Mats-Eric Nilsson & co på organisationen Äkta Vara lanserade de ju nyligen ”äkta varor”.

På aktavara.org listas kriterierna för märkningen:

Följande produktinnehåll godtas:

• Ingredienser som traditionellt förknippas med livsmedlet Exempel vaniljglass: grädde, socker, ägg, vanilj

Följande produktinnehåll godtas inte:

• Samtliga tillsatser på E-nummerlistan, med följande undantag: bakpulver (E500, E501, E503) och pektin (E440i, ej amiderat) om livsmedelstypen traditionellt innehåller dessa tillsatser
• Samtliga aromämnen utom extrakt
• Industriella ingredienser som traditionellt inte ingår i livsmedlet Exempel: modifierad stärkelse, jästextrakt, äggvitepulver
• Vitaminer och andra tillsatta näringsämnen

Vadå äkta? Tydligen handlar det mera om att märka ut traditionella livsmedel? För vad menas med ”äkta” vara? Varför får inte frukt och grönsaker märkas med äkta vara? (är det kanske på grund av det ofta ganska rika innehållet av E300…)

Mats-Eric menar att de verkligen inte vill påstå att alla tillsatser är skadliga, men är det inte den bilden de förmedlar? För är det mest relevanta inte egentligen huruvida tillsatsen är skadlig eller ej (i de mängder de förekommer)? Varför rakt av vara emot något som förlänger hållbarhet, förbättrar konsistens, färg eller smak?  Är det inte mycket av det vi alla håller på med när vi står hemma och lagar mat vid spisen, när vi kryddar och tillsätter andra saker i maten?

”Traditionell vara” vore ett bättre namn än ”äkta vara”.

Äkta innehållsförtecknad mat?

Ett viss livsmedels innehållsförteckning skulle kunna ståta med följande:

etanol, α-terpinolen, etylbutanoat, 3-carene, etylacetat, etyl 2-butenoat, α-terpinen, α-thujen, dimetylsulfid, limonen, β-caryophyllen, cis-3-hexene-1-ol, hexadecylacetat, 5-butyldihydro-3H-2-furanon, trans-2-hexenal, etyltetradecanoat, α-humulene, sabinen, 2-carene, camphene, etyloctanoate, 4-isopropenyl-1-metylbenzen, 1-hexanol, hexanal, etylhexadecanoate, α-copaen, hexadecanal, etylpropionat, dihydro-5-hexyl-3H-2-furanone, carveol, geranial, etyldecanoat, furfural, butylacetat, metylbutanoate, di-hydro-5-octyl-3H-2-furanone, p-cymene, octadecanal, 6-pentyltetrahydro-2H-pyranon, 2,3-pentandion, 1,1-diethoxyetan, pentadecanal, butylformate, 1-butanol, 5-methylfurfural, etyldodecanoat, 2-acetylfuran, 2-metyl-1-butanol, 4-metylacetophenon, acetaldehyd, cyclohexan, diväteoxid (och många fler)

Vad är det för något som innehåller de här ‘kemikalierna’? Flera av dem har toxiska egenskaper så det kan väl knappast vara bra att äta detta livsmedel? Mörkar producenten, i butiken listas nämligen inte någon av de här ämnena på någon innehållsförteckning?

Skulle du undvika livsmedlet om du såg ovanstående ämnen på innehållsförteckningen?

Klicka här för livsmedlet som innehåller dessa substanser.

[tack till OtherWordly]

[AB, AB2]

Annika Dahlqvists struntprat om LCHF och infektionssjukdomar

– Vi som äter den här kosten har en gemensam erfarenhet av att vi inte blir sjuka. Vi får inga infektionssjukdomar.

säger Annika Dahlqvist till Aftonbladet.

Vad baserar Annika det på?  Några sporadiska kommentarer i hennes blogg menar att de inte blir sjuka, och säkert har en del hon mött berättat detta också. Med andra ord en totalt värdelös bevisgrund.

För det första så finns det uppenbara problemet att de som rapporterar till Annika knappast kan antas vara en representativ del av LCHF-ätarna. Troligen är de mest ‘fanatiska’ mer högljudda. Dessutom motarbetas  rapportering av hälsonegativa effekter av LCHF i Annikas blogg. De som rapporterar sådana får nämligen oftast höra att de inte ätit ’tillräckligt LCHF’, dvs inte tillräckligt lite kolhydrater eller tillräckligt mycket mättat fett, eller att de inte ätit LCHF tillräckligt länge (på så vis exkluderar man också på ett bekvämt vis det som inte passar in i LCHF-teorin, därmed kan teorin behållas intakt). Ett beteende som knappast uppmuntrar till rapporteringar av exempelvis influensa.

För det andra kan man misstänka recall bias hos de som kommunicerar detta till henne. Med recall bias menas ett felaktigt vinklat ihågkommande. De som övertygat sig om (eller hoppas) att Annika har rätt (dvs att LCHF är bra mot alla hälsoproblem?) kommer troligen att påverka sitt minne att stödja detta. Alltså kommer de tendera att glömma eventuella småförkylningar och liknande, eftersom frånvaron av sådant ligger i linje med vad de förväntar sig av kosten.

Fler problem skulle kunna beskrivas, men hur som är det helt okontrollerade och opålitliga uppgifter.

Men nu handlar det knappast om det. Annika har otaliga gånger blivit undervisad i varför hennes logik inte håller och vilka tankefel hon gör sig skyldig till, ändå fortsätter hon med sina oansvariga uttalanden (att hon är läkare gör saken ännu värre). Så egentligen vet jag inte varför jag bemödade mig med att förklara varför det hon säger är taget ur luften, för att citera smittskyddsläkare Åke Örtqvist:

Det går inte ens att argumentera mot den här typen av resonemang som hon för. Det är helt enkelt alldeles för dumt.

Fler aktuella blogginlägg om Annika Dahlqvist:

• Technicolor – Alla har fel, det är bara vi som har rätt!
• Akademisk Frihet – Annika Dahlqvist utnyttjar okunskap om H1N1 för att sälja böcker
• Tankebrott – Magkänsla > vetenskapen…

Äkta och oäkta E-nummer?

Aftonbladets Karin Ahlborg verkar tycka att E-nummer-hetsen gått för långt; Alla E-nummer är inte kemiskt hokuspokus är rubriken på en krönika av Karin som publicerats idag (hur definieras kemiskt hokuspokus förresten?).

Hon tycks vilja bromsa en hets som Aftonbladet själva hetsat på mer än någon annan. Ahlborg har själv skrivit artiklar som förstärkt den rädsla som i grunden härrör ur okunskap.

Vad hon nu påtalar är ungefär vad jag menat tidigare i denna blogg. Nämligen att det är värdelöst hantera ‘E-nummer’ som en enda homogen grupp ämnen, när den är så pass heterogen. Istället bör man titta och bedöma varje ämne enskilt. Många E-nummer är substanser som vi får i oss varje dag. Bara att när det inte är tillsatt så behöver det inte signaleras med ett E-nummer på förpackningen.

Ska det börja talas om äkta och oäkta E-nummer nu kanske…?

Det var ett tag sedan Aftonbladet skrev om E-nummer, nu ges dock Mats-Eric Nilsson nytt utrymme i en ny artikelserie om mat. Detta meddelar Karin i en annan text idag. Där nämner också Karin glutamat, en omdiskuterad smakförstärkare. Hon har tidigare menat att den används för att dölja dåliga råvaror och därför är fullständigt onödig. Ska den vara onödig för att det enda den gör är att förhöja smaken – krydda till maten? Är då inte i princip samtliga kryddor också fullständigt onödiga, enligt samma tankesätt?

Vad är förresten egentligen ‘äkta mat’, och vad har det för betydelse om den är ‘äkta’ eller inte? Är inte exempelvis smak och hälsoeffekter viktigare?

Förstör mikrovågsugnen näringen i din mat?

Tidigare i veckan skrev jag om myterna om mikrovågsugnens förgiftande effekt på maten och kroppen. Men hur är det med näringen i maten då – förstör mikrovågstillagning näringen i maten mer än vad konventionell tillagning gör?

I en studie av National Food Agency tittade de på hur uppvärmning av bröstmjölk i mikrovågsugn påverkade mängden av vitamin B1, vitamin E, fleromättat fett och vissa immunoglobuliner. Upp till 77 grader var vitaminer och fetter stabila, men immunoglobulinerna började brytas ner vid lite lägre temperatur – men det var ingen skillnad mot för konventionell uppvärmning. En annan studie tittade på hur proteinvärdet (kasein, ett mjölkprotein) ändrades i mikrovågsugnen. Värdet var oförändrat efter microbehandling.

I bilden nedan sammanställs resultaten från några studier som tittat på hur mängder av vitamin B1 i kött och vitamin C i grönsaker påverkas av olika tillagningsmetoder.

Mikrovågsugn är alltså minst lika skonsamt mot dessa vitaminer som konventionell tillagning. Lassen & Ovesen rapporterar också om en studie som undersökte hur ett antal vitaminer och mineraler påverkades i potatis bakad med hjälp av mikrovågsugn. Resultatet var återigen att mikrovågsugnen var minst lika skonsam som konventionell tillagning.

En studie från 2006 jämförde hur mycket cancerogena nitrosaminer som bildats i bacon efter att den antingen stekts eller tillagats i mikrovågsugn. Stekningen resulterade i betydligt högre mängder nitrosaminer än vad microtillagning gjorde.

”Hälsodebattören” Sanna Ehdin, vald till årets förvillare år 2000, varnar för mikrovågsugnen och säger bl a att tillagningen förstör viktiga antioxidanter och hänvisar till en studie i Journal of the Science of Food and Agriculture. Ett resultat som går emot vad andra studier funnit, vilket också forskarna i studien tillkännager. Mängden vatten kan vara avgörande, i studien Ehdin nämner kokades broccolin i vatten i mikrovågsugnen. Barry Swanson, professor i kostvetenskap, säger:

Actually, microwaving retains more nutrients than other forms of cooking, if you don’t use a lot of water and don’t overcook the food. For some reason, people think heat breaks down vitamins, but most vitamins are really very stable to heat. Nutrients are mostly lost into the water, and there’s no reason to add water to vegetables or anything else that already contains a lot of water.

Angående studien Sanna Ehdin refererar säger han:

That research isn’t relevant to household microwaving. Basically, the researchers added far too much water and microwaved the living daylights out of the broccoli.

Att mikrovågsugnen ofta visar sig vara skonsammare jämfört med andra tillagningsmetoder beror på att den värmer snabbare och effektivare, och därför hinner inte lika mycket näringsämnen brytas ned. En nackdel med mikrovågsugnen kan vid dåligt tålamod vara den ibland ojämna uppvärmningen, som kan innebära ojämn och otillräcklig sterilisering av födan.

Sammantaget pekar alltså data på att tillagning med mikrovågsugn, när applicerbar, faktiskt är att föredra framför konventionella uppvärmningsmetoder.

Referenser:
Lassen & Ovesen. Nutritional effects of microwave cooking. Nutrition & Food Science. 1995; 95(4): 8-10.
Miller et al. Formation of N-nitrosamines in microwaved versus skillet-fried bacon containing nitrite. Food Chem Toxicol. 1989 May;27(5):295-9.
Vallejo et al. Phenolic compound contents in edible parts of broccoli inflorescences after domestic cooking. 2003;83(14):1511-6.

Gör mikrovågsugnen din mat skadlig för hälsan?

Mikrovågsugnen slog igenom på 80-talet. Med hjälp av ”strålning” värmdes nu mat upp extremt snabbt och effektivt på ett till synes magiskt sätt. Som så ofta ackompanjeras ny teknik också av rädsla för den tekniken. Så var fallet även med mikrovågsugnen.

Rädslorna för mikrovågsugnen har minskat men inte helt dött ut. De tveksamma hälsogurus’arna Anna Skipper, Sanna Ehdin och Dr Mercola har släppt ur sig skrämselpropaganda om mikrovågsugnar. Jag ramlade över ett nyhetsbrev (pdf) från 2006 om mikrovågsugnar, från hemsidan utbildningscenter.se.

Nyhetsbrevet är skrivet i konspiratorisk skrämselpropagerande stil, utan att redovisa källor.

Det börjar med:

Forskning har under de sista åren visat att mat som tillagas i ”mikron” utsätts för allvarliga molekylskador. När vi sedan äter den ”mikrade” maten, kan den orsakar onormala förändringar i människans blod- och immunsystem.

Vilken forskning styrker detta?
Vidare lyder nyhetsbrevet:

Tillverkarna av mikrovågsugnar har gjort allt som står i deras makt att försöka undanhålla dessa forskningsresultat för allmänheten och deras kommentar är att det finns ingen tillförlitlig forskning och därför inget bevis att det skulle innebära några hälsorisker att äta ”mikrad” mat.

Aha, givetvis. Det är alltså förklaringen till att det inte finns några publicerade forskningsrapporter som stödjer de initiala anklagelserna? Universallösningen – den bekväma och osänkbara konspirationsteorin. Det är omöjligt att övertyga konspirationsteoretikern om att konspirationen inte existerar, eftersom man då själv pekas ut som en del av konspirationen, eller vara naiv. Vidare påstår texten att ”i stort sett alla större undersökningar har man sett förändringar i blodet” hos människor som ätit mikromat.

Längre fram tas Hans Hertel upp. Hans var en schweizisk forskare och mannen som startade mikrovågsugnsskräcken. I början av 80-talet påstod han sig ha observerat förändringar i blodet hos mikromatätare som påminner om de som ska gå se under tidig cancerutveckling. Problemet var att Hans inte kunde redovisa hur han gjort sin ”studie”, eller vad han egentligen observerat. Han publicerade aldrig något i någon vetenskaplig artikel. Grunden för påståendet förblev alltså okänt. Detta hindrade dock inte hans utspel från att få stor uppmärksamhet och fäste hos allmänheten. Något som givetvis retade upp mikrovågsugnsindustrin, som drog Hertel inför rätta. Den konspiratoriskt lagde såg givetvis detta som att industrin tystade ner ”sanningen”. Hans Hertel försvann, men hans budskap lever kvar i vissa kretsar.

Det finns inga studier som tyder på att mat uppvärmd i mikrovågsugnar skulle bidra till cancerutveckling. Att värma maten i micron är om något bättre än att exempelvis steka maten eftersom det vid stekning kan bildas cancerogena ämnen.

Nyhetsbrevet beskriver också fallet Norma Levitt (som verkar återberättas i nästan varje text som försöker skrämma dig för micron). Efter att ha mottagit en blodtransfusion i samband med en höftledsoperation avled Norma. Dödsorsaken berodde mest troligt på att blodet värmts upp i mikrovågsugnen. Blod värms alltid upp inför en transfusion, men normalt inte med hjälp av mikrovågsugnar. Den mikrovågsugns-rädde drar slutsatsen att mikrovågsugnen måste göra något mer än att bara värma upp blodet, eftersom annars bör samma fatala resultat följa även rutinmässig bloduppvärmning – värmning som värmning? Men alla som använt en mikrovågsugn vet att den värmer snabbt, och ojämnt; något som på ytan känns svalt kan på insidan vara varmt. I fallet Levitt gjorde troligen den häftiga mikrovågsbehandlingen att många röda blodkroppar gick sönder (hemolys) och den stora mängden kalium som blodkropparna innehåller läckte ut och orsakade sen ett hjärtstopp hos Norma. Den medicinska personalen blev stämd för felbehandling eftersom de använt fikarummets mikrovågsugn, istället för standardmetoder för uppvärmning. Sjukhuset försvarade sig och menade att Norma dött av en blodpropp (domstolsrapporten). Oavsett exakt dödsorsak, så finns det ingen anledning att tillföra mikrovågsugnen någon extra ”blodförgiftade” egenskap, så som mikromaträdda gör, eftersom det finns en naturlig förklaring till varför mikrons deltagande i blodtransfusioner kan döda.

Mikrons dominans som lunchuppvärmare anklagas slutligen i nyhetsbrevet för att ligga bakom sjukfrånvaro. Skulle väl då kanske vara för att den tillåter kort stressig lunch och undermålig lunchföda, inte för att den ger maten toxiska egenskaper.

Detoxråd förgiftar dina tankar

Ännu mer detoxskriverier i Aftonbladet:

Allt onyttigt du stoppar i dig – socker, fet mat, kaffe, alkohol, värktabletter – lämnar kvar slagg och gifter.

Allt onyttigt? Men vad är nyttigt och vad är onyttigt – det kan variera beroende på vem du frågor. Och dessutom är det nästan alltid en fråga om dos. Och vad är det egentligen för ‘gifter’ och ’slagg’ som det syftas på? Finns det egentligen någon kunskapsgrund bakom dessa påståenden?

Även om kroppen har en unik förmåga att rena sig själv behöver den hjälp med en rejäl utrensning då och då.

Återigen undrar man vad detta är baserat på. Och vad är det som gör vissa livsmedel till detoxifierande, utrensande?

I grunden för detoxkosten ligger en form av magiskt tänkande som spelar vidare på människors, just nu väldigt hippa, rädsla för ‘onaturliga’ och ‘toxiska’ beståndsdelar i vår kost. Michael Sjöström tycker det inte spelar någon roll att råden är klädda i attraktivt magitänk eftersom de uppnår goda resultat. Jag håller inte riktigt med, visst är det bra att råden i grunden kanske styr in individer på hälsosammare kost men det ska inte vara nödvändigt att förgifta tankarna i processen. Att plantera irrationella tankebanor kan få biverkningar bortom dess ursprungstänk. Det spiller över och kan leda till irrationell tro även i andra sammanhang. Omvänt kan ett vässat kritiskt tänkande appliceras brett, oavsett vilket ämne som använts för att vässa det.

Tidigare blogginlägg relaterade till detox:
• Irrationell rädsla för kemiska namn och E-nummer
• Hubbardmetoden
• Fotbadsdetox
• Leverrening
• Behövs verkligen detox?

Fortsatt E-debatt

Mats-Eric Nilssons nya bok Äkta Vara har satt igång en ordentlig debatt kring tillsatser i vår mat. Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien, har fått en debattartikel publicerad i DN . Artikelns ingress:

Professorn i livsmedelshygien Marie-Louise Danielsson-Tham värnar om livsmedelstillsatser: Utan natriumnitrit i korv och skinka skulle människor avlida i matförgiftning. Det finns en enkel anledning till att tillsatser används i många livsmedel: de skyddar maten från att förstöras och bli farliga för konsumenterna. Utan exempelvis tillsatsen natriumnitrit i många charkvaror skulle dessa produkter angripas av livsfarligt giftbildande bakterier. Andra syntetiska livsmedeltillsatser är exakt desamma som substanser som tillverkas av naturen. Och vill vi fortsatt kunna framställa billig korv finns inget annat alternativ än att tillsätta hållbarhetsfrämjande substanser. De som kritiserar eller raljerar över den långa raden tillsatser i livsmedlens innehållsdeklarationer gör det alltför lätt för sig. Det skriver professorn i livsmedelshygien Marie-Louise Danielsson-Tham.

(Det är inte Marie-Louise som rubriksätter i DN, eller skriver ingressen; ett påpekande värt att göra efter att ha läst en del kommentarer på hennes artikel)

Inlägget har orsakat en hel del debatt på olika bloggar. Hos kostdoktorn kan man bland kommentarerna se att hennes inlägg av många tolkas som ett försvar för alla tillsatser och ohämmat bruk av dem. En tolkning jag inte delar, Marie-Louise skrev i sin artikel:

Man skall inte använda onödiga tillsatser även om de är godkända. Kan man lösa ett problem genom annorlunda produktionsmetoder skall man göra det.

Som så ofta frodas även konspirationsteorierna där. Det undras hur många lobbyister det tog innan hon skrev sin artikel. Livsmedelsindustrin ska tydligen också vara desperata och drabbade av panik då det tydligen är dom som kastat fram Danielsson-Tham för att publicera denna artikel, enligt vissa.

På bloggen Hygienkonsult finns ett bra blogginlägg i ämnet, kommentatorsdebatten nedanför är också givande att läsa.  Kritiska kommentatorer hos Erik Malm skriver också läsvärt.

Jag har skrivit om tillsatsdebatten tidigare här:

- Fortsatt E-noja
- Irrationell rädsla för kemiska namn och E-nummer

Råder SLV oss att äta som sumobrottare?

De senaste decennierna har övervikten ökat i västerländerna och samma trend träder fram i de länder som antar en västerländsk levnadsstil. Kosten är en del i denna levnadsstil och är givetvis en viktig orsak till den sk. fetmaepidemin.

Aftonbladet har publicerat en debattartikel av Lars-Erik Litsfeldt där han bland annat menar att Livsmedelsverket förespråkar en sumobrottarkost. Det argumentet grundar Lars-Erik enbart i andelen energi  (E%) som kommer ifrån fett och kolhydrater. Men han väljer att bortse från mängder, kaloriintaget. Livsmedelsverket rekommenderar inte någon att äta 6000+ kcal och rekommenderar därför inte någon sumomatföring.

Han skriver att sumobrottarna är ‘fettskrämda’ som bara äter hälften så mycket energi från fett (12 E%) som livsmedelsverket rekommenderar (25 E%). Men det är klart att den relativa procentsiffran sjunker när det totala energiintaget är så stort, och till stor del består av billiga enkla kolhydrater. Hur blir jämförelsen i absoluta tal?

Vänder man på resonemanget går det säga att de vanliga japanerna också äter sumobrottardiet (ca 80  E% från kolhydrater), samtidigt som de har relativt smala människor och lång livslängd. Varför blir alla japaner inte sumobrottar-tjocka om de nu äter sumobrottardiet, vilket de gör enligt Litsfeldt. Att peka på energiprocent från kolhydrater och fett utan att ta hänsyn till energiintaget är att missa en hel del väsentligheter.

Lars-Erik skriver att sumobrottare under 1400 år lärt sig att sky fettet när de ska bygga sina kroppar. Men något egentligt argument för att de skulle lärt sig eller optimerat för att bli feta ser jag inte. Syftar deras kost enbart till att förvandla dem till levande lipidklumpar? Har de experimentellt utprövat alla möjliga digererbara födoämnen för att till slut uppnå den optimala fetmakosten? Eller har odlingsmöjligheter, ekonomi och tradition styrt deras kost till vad den är? Kolhydrater är billigt, enkelt och tillgängligt. Fett odlas inte på en åker för att sedan gärna avnjutas som dryck.
För övrigt, Chankonabe kallas den traditionella och huvudsakliga maträtten i sumobrottarnas diet. Det är en sorts gryta som ofta innehåller mycket proteinrik kyckling eller biff och den serveras med väldiga mängder ris och öl.

Vad Lars-Erik gör med sumomaten i Aftonbladet tycker jag bara är ett billigt retoriskt knep, som inte håller för närmare granskning.

Jag försöker inte friskriva kolhydrater, men att skövla hela kolhydratskogen för att komma åt kolhydratogräset som växer där ser jag inga bra argument för. Speciellt inte för den allmänna befolkningen, som kostråden riktar sig mot. Se mitt tidigare inlägg i ämnet; Kolhydrater – bakomliggande orsak till fetma och västerländska sjukdomar?

Nyansering efterlyses.

Uppdatering: Bloggaren BadGEAR skriver kul och inte helt oväsentliga tankar:

Varför är vissa sumobrottare så feta, så feta att de har en lägre fettprocent än normalsvensken? Och inte bara det, om de är så effektiva fettbyggare, hur kommer det sig att vilket amatörfetto som helst i vilket land som helst kan klå de flesta sumobrottarna i viktuppgång och slutgiltig vikt. Alltså, här snackar vi om män som gör allt för att bli feta (så uppfattar jag Litsfeldts debattartikel) och ändå så blir de inte störst i världen. Och då ska dom vara proffs. Varför är det så? Varför misslyckas sumobrottarna så kaptitalt trots att de äter 70% kolhydrater, och till råga på allt har 1400 års kunskap i ryggen, och är professionella…

Fortsatt E-noja

Den just nu trendiga E-skräcken fortsätter späs på i Aftonbladet. De har hittat en Max-burgare som är ”sprängfylld” av E-nummer. 21 till antalet, men hur stor del av burgarens vikt utgör de egentligen? Normalt förekommer tillsatserna i väldigt små mängder (det är därför de återfinns sist på innehållsdeklarationerna).

Bakom tillsatskoderna i denna E-burgare hittar vi bland annat c-vitamin, laktat (dvs hederlig mjölksyra), lechitin (som finns i varenda cell i vår kropp) och kalciumkarbonat, som nyligen hittades på planeten Mars (är Mars oäkta, en E-bomb?).

Pratet om oäkta mat förutsätter att det finns en definierad äkta variant av livsmedlet, finns det  alltid ?  Vad exakt gör äkta mat ”oäkta” – blir min mat ”oäkta” när jag tillför tillsatserna salt och peppar? Har det någon betydelse om maten är ”oäkta”, om den ändå är hälsomässigt okej och smakar bättre än den ”äkta” varianten? Är det alltså meningsfullt att prata om ”äkta” och ”oäkta” mat? Eller är det bara ett spel på känslor?

Se mitt tidigare och fylligare blogginlägg i ämnet: Irrationell rädsla för kemiska namn och E-nummer (med många läsvärda kommentarer).

[AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7]

Kolhydrater – bakomliggande orsak till fetma och västerländska sjukdomar?

Få svenskar har nog undgått den högljudda och bitvis hätska debatten kring kolhydrater, fett och våra kostråd.

Med stegrande andel överviktiga människor i väst är det naturligt att även debatten stegras. Förklaringsmodeller av varierande komplexitet diskuteras, från enklare (som att hela makronutrientgruppen kolhydrater ligger bakom) till mer komplicerade (som multifaktoriella modeller av västerländskt samhälle och kultur). Som vanligt, och naturligt, är det dock de enklaste förklaringarna och budskapen som får fotfäste bland allmänheten.

Tidningar och bloggosfär är sprängfyllda av budskap som säger att kolhydrater är boven i dramat. Annika Dahlqvist har genom sin blogg varit en av de mest högljudda frontfigurerna för ‘antikolhydrat-gruppen’ . Hennes budskap går att kondensera till att det är kolhydraterna som ligger bakom ökningen av fetma och andra sk ‘västerländska’ sjukdomar (hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ 2, etc) som vi sett i väst senaste decennierna. Därför bör man reducera kolhydratintaget så långt det går. Detta är vad hon kallar LCHF-kost (Low Carb / High Fat) går ut på.

Kan det vara så enkelt, att kolhydraterna som grupp ligger bakom? Alltså, utan att ta hänsyn till vilken form kolhydraterna kommer eller i vilken kontext de intas. Exempelvis i vilken grad de är raffinerade, om de är enkla eller komplexa, om de kommer i form av läsk eller kanske potatis.

Om den enkla hypotesen stämmer borde väl intaget av kolhydrater korrelera med övervikt och västerländska sjukdomar? En enkel hypotes som enkelt kan testas – om kolhydrater är orsaken bör vi ha ätit mindre kolhydrater förut, innan överviktsepidemin. Gjorde vi det?

Tittar vi i USA, där dessa västerländska trender gått längst, visar statistiken att vi åt lika mycket kolhydrater för 100 år sedan som vi gör nu [1]. Däremot åt vi inte samma sorts kolhydrater, generellt kan man säga att raffinerade kolhydrater har ökat på bekostnad av oraffinerade (se också på asiatiska, ofta långlivade, folkslag där kolhydrater länge utgjort en bas i födan).

Lika mycket kolhydrater – mycket mindre övervikt.

Hypotesen håller alltså inte, det finns inget konsistent samband som styrker att kolhydrater som grupp är den stora orsaken bakom övervikt i väst. Det betyder alltså att vi inte behöver ta bort kolhydrat ur vår kost för att se samma låga nivåer av övervikt och relaterade sjukdomar som i början av 1900-talet. Omformulerat, ett högt intag av kolhydrater är för de allra flesta förenligt med ett liv utan övervikt och de relaterade sjukdomarna.

Med ovanstående är det inte sagt att livsmedel som hör till kolhydratgruppen kan vara starkt bidragande orsak till de sk västerländska sjukdomarna. Läsk är exempelvis en grupp ‘livsmedel’ som ökat starkt i ungefär samma grad som övervikt. Uteslutandet av kolhydrater kanske därför uppnår framgång för att det då brett sveper ned även dessa undergrupper av ‘dåliga kolhydratlivsmedel’. Men att en sådan bred och radikal massutrotning av kolhydratlivsmedel behövs, eller vara budskapet i våra kostråd, för att återvinna folkhälsan stöds inte.

[i media: Expressen 1, 2]

Referens:
1.Gross et al. Increased consumption of refined carbohydrates and the epidemic of type 2 diabetes in the United States: an ecologic assessment. Am J Clin Nutr. 2004 May;79(5):774-9. [länk]

Irrationell rädsla för kemiska namn och E-nummer

Svenska Dagbladets redaktionschef Mats-Eric Nilsson har släppt sin andra bok. Den första boken, Den Hemlige Kocken, handlade om ”det okända fusket med maten på din tallrik”. Hans nya bok Äkta vara granskar 150 livsmedel och innehåller bl a en genomgång av 150 tillsatser, sk E-nummer. Boken är enligt Mats-Eric tänkt som en överlevnadsguide för den krävande konsumenten.

Aftonbladet har en artikel om boken. Vad jag fastnar vid är hans avrådan att undvika allt vad bokstavskombinationer och E-nummer heter. På frågan om tillsatser verkligen är så farliga svarar han:

– Folk frågar ofta det. Men ska faktumet att försöksråttor överlever vara det enda kriteriet vi har?

Nej, men det är naturligtvis inte det enda kriteriet vid godkännandet av tillsatser.

Substanserna som gömmer sig bakom E-nummer är en väldigt heterogen samling ämnen, från naturliga vitaminer till syntetiska framforskade ämnen. Varför då sända budskapet att alla E-nummer är potentiellt skadliga? Jag tror inte Mats-Eric menar att antalet E-nummer bara är en indikation på hur ‘oäkta’ en matvara är. Effekten av vad han säger blir att många människors föreställning om att E-nummer gömmer en hälsovådlig ‘kemikalie’ späs på (sedan propagerar vissa för behovet av detoxkurer för att rensa ut tillsatserna). Guilt by association, alla E-nummer döms ut för att några av dem har potentiellt hälsofarliga effekter. Ett logiskt felslut som många begår i det här sammanhanget.

E-nummer och ‘kemiska’ namn skrämmer många människor. Det exemplifierades av Penn & Teller när de lyckades få en drös människor att skriva på en namninsamling för att bannlysa diväteoxid, dvs vatten. Se klippet nedan:

Tänk hur långa och skrämmande innehållsförteckningarna skulle bli om alla ingredienser skulle redovisa precis alla substanser som utgör dem, med sitt kemiska namn. Chilipeppar skulle bland tusentals andra substanser bli tvingade redovisa innehållet av capsaicin, substansen som ger chili sin heta smak men som också är dödligt för råttor (i tillräckligt stor dos) och även den aktiva substansen i pepparspray.

Forskning kan utreda eventuella hälsoskadliga effekter av olika ämnen, men i slutändan är det oftast allmänhetens och konsumenternas opinion som avgör. Opinionen kan vara, men behöver inte vara baserade på eller i linje med vetenskapliga fakta. Rationellt tänkande och uppbackning av vetenskaplig evidens är inte en nödvändig ingrediens för att driva en framgångsrik opinion. I USA förbjöds thiomersal ur vacciner eftersom det fanns en utbredd och ogrundad föreställning om att substansen orsakade autism. Vetenskapligt stöd för detta saknades, men hysterin räckte för att driva igenom förbudet. Blev det någon förändring i antalet barn som insjuknade i autism efter förbudet av thiomersal? Nej.

Se vidare: chemophobia, dihydrogen monoxide hoax

[via AB (1,2)]

Gener och bananer

En reflektion efter att ha läst en text på SvD av Peter Sylwan.

Genmodifierad mat är ett begrepp som skrämmer många människor, maten ska vara ”naturlig”. Vad många inte tänker på, eller är medvetna om, är att i princip all mat vi äter är genmodifierad av människan. De djur och växter vi äter idag är inte vad som förekom i naturen för tusentals år sedan, innan moderna människan hade gjort entré. Genom en flera tusen år lång process av styrd odling och bruk har vi förvandlat våra födokällor till att fylla våra behov bättre.

Bananen är ett bra exempel. Den banan vi äter idag är inte den frukt människan en gång i tiden först träffade på. En lång process av slumpmässig förändring hos bananen följt av att människan valt främja (och korsbefruktat) de mer åtråvärda varianterna av frukten har resulterat i vad vi idag föreställer oss vara en ”naturlig” banan.

Denna grova typ av genmodifikation har format de djur och växter vi äter idag. Därmed inte sagt att den radikalare moderna formen av genmodifikation praktiseras helt utan risker för vårt ekosystem.

Andra bloggar om: genmodifierad kost, bananer

Behövs verkligen detox?

Aftonbladet skriver idag om sk ”Detox-kost”, Ulrika Davidsson förklarar:

– Det är ett sätt att äta, en utrensande kost. Vi samlar på oss en mängd gifter i kroppen genom den maten vi äter idag. Snabbmat, alkohol, kaffe, socker.

Hos Ulrika råder alltså en föreställning om att vi genom den  moderna västerländska kosten samlar på oss en mängd ”gifter” i kroppen, gifter som sedan kräver en speciell kost för att rensas ur kroppen.

Vad är det för gifter Ulrika syftar på? Är det koffeinet i kaffet, ja kanske kan avhållsamhet från koffein minska huvudvärken hos vissa stordrickare. Avhållsamhet från alkohol kan av uppenbara skäl förbättra den upplevda hälsan.

I vissa fall kan det alltså handla om att åtgärda en negativ faktor i kosten, som sedan ger en upplevd hälsoförbättring. Det har ingenting att göra med någon speciell kost som har ”utrensande” egenskaper. Det finns inga belägg för att någon detox-kost förhöjer kroppens egna förmåga att göra sig av med gifter.

Våran kropp är genom miljontals år utvecklade att ta hand om gifter. Lungorna, levern, njurarna, tarmarna och immunsystemet är alla effektiva system för att rensa ur och ta bort toxiska substanser vi får i oss. Garanterat effektivare än en kost som utan belägg påstås avgifta kroppen. Ulrika vill däremot få dig att tro att speciella medel behövs för att rensa våran kropp, antagligen för att få sälja Ulrikas Detoxkur.

Ulrika är också rädd för tillsatser i maten, en irrationell rädsla som är trendig just nu. Många tillsatser är helt vanliga ämnen som förekommer i många vanliga livsmedel, exempelvis betecknas c-vitamin med koden E300 när den är tillsatt i ett livsmedel. Dessa E-koder skrämmer, ofta ligger också ett skrämmande kemiskt namn bakom koden (c-vitamin heter egentligen askorbinsyra). Tänk om varje livsmedelsförpackning skulle redovisa det kemiska namnet på varenda en av de miljontals olika ”kemikalier” som finns i livsmedlet. ”Kemikalierna” som utgör varje livsmedel har lika stor potential att reagera med din kropps egna ”kemikalier” som tillsatserna har.

Uppdatering: Aftonbladet fortsätter skriva om detox, nu påstår Ulrika att bastu avgiftar kroppen.

Andra bloggar om: Detox, detoxkost, avgiftning, Ulrika Davidsson, tillsatser, E-nummer