Jag skrev tidigare om en ny studie som visade att fruktos resulterar i en hälsofarligare fettfördelning än vad glukos gjorde.
Nu, 1.5 vecka senare har studien hamnat i medias blickfång. Detta efter att den kontroversielle läkaren Christer Enkvist använder studien för att angripa frukt i en debattartikel publicerad i DN.
Christer börjar sin debattartikel med några anekdoter där frukt utmålas som en hälsobov; anekdoter som är totalt okontrollerade och overifierade och inte har något värde alls egentligen (Christer försöker få det till att en antropolog minsann skulle anse anekdoterna vara av intresse. Men det skulle i sådana fall vara av helt andra orsaker; antropologiska, och inte medicinska…).
Sedan använder Christer den nämnda forskningsartikeln för att angripa frukten. Det är lite märkligt att han använder studiens slutsatser mot frukten, eftersom frukt knappast är den största eller vanligaste källan av fruktos. Aftonbladets artikel om Christers utspel ackompanjeras av en tabell som redovisar frukters fruktosinnehåll per 100g. Det ligger mellan 1 och 4 gram fruktos per 100 gram. Jämför med diverse godis och konditorivaror som innehåller ca 20-40 gram fruktos per 100 gram (dessutom i en form som garanterat hamnar snabbare i blodet än den som kommer paketerad i en frukt). Ändå är det frukten som hamnar i skottgluggen…? Kanske låter sig Christer luras av den språkliga likheten mellan frukt och fruktos? Dessutom var det inte frukt som åts i studien, utan det var drycker berikade med fruktos (eller glukos) som användes; frukt nämns över huvudtaget inte i studien.
Tidigare var det en dietist som misslyckades med att dra korrekta slutsatser av studiens resultat. Resultaten har nu än en gång rakt av feltolkats, eftersom Christer skriver:
En annan lika intressant motsägelse i studien är just detta att försökspersonerna i båda grupperna fick lika mycket kalorier. Det skulle alltså inte alls vara kalorierna och energibalansen som i första hand reglerar fettbildningen och därmed fetman, vilket vi är många som känner till, men som ju den traditionella medicinska vetenskapen ändå fortsätter att hävda.
Christer gör samma misstag som tidigare dietist, då han bara fokuserar på bukfetman och glömmer resten. Kaloriökningen i de båda försöksgrupperna var liknande, och så var också viktökningen (och fettökningen). Så här skriver studiens författare:
Given the comparable weight gain in the 2 groups
of subjects…
Studien ger alltså, tvärtemot vad Christer hävdar, stöd till att det är kaloribalansen som reglerar fettbildningen. Skillnaden låg i var fettet bildades.
Istället för att använda studien för att angripa frukt, borde den hellre enligt mig användas för att angripa produkter rika på vitt raffinerat socker (som till 50% innehåller fruktos), eller produkter berikade med fruktos. Det är via dessa produkter, som bidrar med mer fruktos än frukt, jag tror fruktosen kan göra skada. Glöm inte heller räkna in alla de andra näringsämnen och substanser som hänger med de olika produktkategorierna.
Varför angrips frukten? Är det människorna som alltid varit dåliga på att äta frukt och haft dåligt samvete för detta, som tar de chanser de får att ”bita tillbaka”?
Fruktkonsumtion som leder till överdrivet fruktos- och energiintag är knappast speciellt vanligt. Knappast ett problem i storlek jämförbar med överdrivet intag av raffinerat socker.
Publicerat av medvetenskap 
Medvetenskap 